Jag fick en fråga:

När sätter man stopp? Jag bor på en gammal gård i Sörmland och har ständigt renoveringsprojekt på gång. Nu håller jag till exempel på att bygga om det gamla hönshuset i ladugården – men så fort man börjar riva i gamla byggnader stöter man på överraskningar: röta, fuktskador, vittrad betong etc etc Men nån gång måste man sätta stopp. Vet att man ska göra saker ordentligt men nu var projektet att bygga om hönshuset – inte att byta syllar och gjuta om grunden till hela ladugården. Ett sånt projekt finns det helt enkel inte utrymme för. Så när ni renoverar – fixar ni allt?

Verkligen en relevant fråga när man renoverar så här gamla hus och gårdar. Och svaret är både ja och nej.
Vi försöker att göra saker ordentligt och från grunden. När det gäller huset så har vi bytt ut alla rör och all el till exempel, när vi ändå har öppnat upp alla golv och väggar.
Men. Projekten blir alltid större än man kanske önskar när man börjar riva i det gamla. Det lutar, är i sämre skick än man trodde eller så ser saker inte alls ut som man tror när man fått bort översta skiktet.

Så ibland behöver man helt enkelt säga stopp. Om än tillfälligt. Är det ett hönshus man ska bygga så får det vara ett projekt. Att laga syllarna får bli ett annat. Som kanske inte måste göras just nu. (Skriver jag väl medveten om att konsekvensen kan bli att man får göra om projekt ett när det väl blir dags för projekt två.)

Vi har flera projekt som jag längtar efter att få färdiga. Vår veranda ska återställas till ursprungsskick, vår altan ska byggas om och vårt uthus rivas till förmån för ett nytt till exempel. Men tiden, orken och ekonomin är inte alltid där även om viljan finns.

Så jag antar att ja, vi gör det från grunden och ordentligt. Men inte alltid direkt. Ibland får tillfälliga lösningar vara bra nog. I väntan på rätt tillfälle.

Listan på projekt kommer aldrig ta slut. Det är en del av att bo så som vi gör tror jag.