Det finns ett bygge som jag har följt nästan lika noga och nästan lika länge som vårt eget. Ett lösvirkeshus byggt med omtanke. Omtanke om utformning, omtanke om material och omtanke om detaljer.

Det är ett hus som jag hjälpte till att rita för, ja det måste väl vara sex år sen nu, och som vår vän har byggt. Från noll och ingenting till ett vackert hus med känsla, värme och personlighet. Nu är det färdigt.

I kväll var första gången jag såg huset efter att familjen har flyttat in. Det är alltid speciellt att gå in i det som en gång har legat på ritbordet och som modell i datorn. Och det är först på plats du vet om du har lyckats med din intention.

Som arkitekt tittar man på hus på ett lite annat sätt tror jag. Speciellt i ett objekt som du har varit delaktig i. Som arkitekt tittar du på rumsstorlekar, volymer och samband. På hur ljuset faller och hur barnen leker. Du tittar på detaljerna, mötena och val av material. Och framförallt tar du in känslan. Den du får när du går över tröskeln; Det här blev bra.

Detta hus passar på just den här platsen och det passar just den här familjen. Det är min fasta övertygelse att det är så det ska vara. Det är då det blir så där bra. Som detta har blivit.