För en tid sen deltog jag i en workshop om framtidens boende. Jag var där i egenskap av arkitekt. Bland de övriga deltagarna fanns studenter, en pensionär och en representant från planeringskontoret bland annat. Alla hade vi olika bakgrund och erfarenheter. Vi fick frågan om vad som var viktigast med vårt boende och var och en hade vi med oss något som fick representera det positiva i våra respektive hem. Vi presenterade våra olika synvinklar och så fick vi resonera kring olika begrepp kopplade till boende. Det hela avslutades med att vi i två modeller åskådliggjorde framtidens boende.

 

Det viktiga mötet

Båda våra modeller föreställde gemensamhetslokaler och mötesplatser. En grupp gjorde en gemensamhetslokal som rymde övernattningsgäster och ett kök dit man kunde komma på kvällen om man inte ville äta ensam i sin lägenhet. I vår grupp gjorde vi ett växthus och i anslutning till det en grill med plats att äta. Kontentan var att mötet var viktigt. Inte bara det fysiska mötet kanske utan också känslan av att vara sedd och att inte vara ensam, det omedvetna mötet.

Den här typen av lokaler finns ofta i det äldre bostadsbeståndet och vi ritar ibland in gemensamhetslokaler i vissa områden när vi ritar bostadsrätter. I hyresrättsprojekten avfärdas de ofta med motiveringen att de endast genererar underhållskostnader. Men även de mötesplatser som inte kostar börjar väljas- och aktivt byggas bort.

Mötet som trygghetsfaktor

I ett bostadsprojekt jag deltog i för inte så länge sen diskuterade vi just de här frågorna. Det otvungna mötet. För mig är det en del i att skapa trivsamhet och trygghet*, att underlätta för mötet. Mötet i trappuppgången, på loftgången, vid postlådan, på gården. Andra starka viljor finns som går åt helt andra hållet. Där åsikten verkar vara att vi inte alls vill blanda oss med grannarna, inte vill synas på balkongen och absolut inte ha någon insyn i lägenheten. Vi vill sköta oss själva och inte beblanda oss med andra.

Jag har funderat mycket på det här den senaste tiden. Varför vi inte skulle vilja mötas. Självklart vill vi ha vår privata zon och självklart ska vi ha möjligheten att dra oss undan och vara själva. Men visst finns det något sympatiskt i att skapa otvungna mötesplatser? Där du själv beroende på humör och dagsform kan vara social – om du vill. Ett växthus på gården där du rår över din egna lilla plätt i gemenskap med övriga hyresgäster med samma intresse. Eller en tvättstuga som tillåter dig att sitta kvar medan tvätten blir klar. Eller något så enkelt som att samla alla postlådor på en plats (vilket också underlättar för brevbäraren) där man då och då stöter på grannen.

I Vallastaden har varje kvarter ett Felleshus där det finns plats för både medvetna och omedvetna möten.

Felleshusen i Vallastaden

I Vallastaden, samhälls- och bostadsexpot som vi besökte härom veckan har de tagit fasta på just detta (och jag fick lite vatten på min kvarn). Stadsdelen i stort har ”mötet” som tema och varje kvarter har en gemensam byggnad med tillhörande utemiljö. Detta är ett komplement till varje fastighets egen privata del. De så kallade ”felleshusen” har till uppgift att ”stärka den sociala gemenskapen genom att kombinera nödvändiga och frivilliga funktioner”.

Jag ser fram emot att följa utvecklingen av Vallastaden och se om det fungerar. Om felleshusen verkligen används. Självklart passar inte denna typ av möten alla och kanske mer i vissa skeden av livet än andra men tanken och idéen är sympatisk och tydligen något som går hem hos de flesta, åtminstone i teorin, om vi ser till resulatet av vår workshop.

 

*Om just trygghet i stadsplanering skriver Jane Jacobs i sin bok Den amerikanska storstadens liv och förfall. En gata som är upplyst upplevs tryggare då känslan är att någon ser dig, än en mörk gata exempelvis.

1